Från Völva till Medium - Kvinnan som andlig förmedlare. Del 1

 Del 1

I myter och berättelser från hela världen kan man se att kvinnor länge har ansetts ha en intuitiv färdighet, ett speciellt förhållande till det som är fördolt och den transcendenta världen. Även om kvinnor i myter och legender många gånger har haft rollen som sierskor, orakel eller prästinnor och agerat länk mellan den fysiska världen och den andra, mer abstrakta transcendenta ”heliga” världen; har kvinnan inte tillåtits att ha rollen som andlig förmedlare i det västerländska samhället under en mycket lång tid.

Under vikingatiden fanns vad som kan liknas vid en prästinna, gydja, vilken tillsammans med den manliga motsvarigheten gode agerade som en länk mellan gudomarna och folket. Även völvan agerade i det förkristna Sverige som andlig förmedlare mellan den fysiska och den transcendenta världen, men hon hade andra uppgifter än gydjan, då fokus för völvan var själsresor, magi och andar. Völvorna var inte heller stationära, vilket gydjorna var, utan reste runt till olika gårdar för att bistå med sin kunskap om framtiden och det fördolda. I trancetillstånd tog völvan kontakt med den andra världen genom att sända sin vård (”själ”). Hon kunde även få hjälp med sin uppgift av bistående andar eller naturandar. Völvan bar på en stav som tros ha fungerat som en maktsymbol (völva = ”stavbärare”) och på huvudet bar hon en huva som kunde dras ner över ansiktet; syftet med huvan var troligtvis att avskärma sig från omvärlden för att underlätta trancetillstånd. Völvans händer var beklädda med kattskinnshandskar, vilket visade på samhörigheten med gudinnan Freja. Enligt vikingatidens mytologi var Freja den gudinna som först lärde ut kunskapen om sejd, den magi som völvorna utövade. 

 

I Sejd fanns föreställningen om att vården, eller själen, tillfälligt kunde lämna kroppen för att utföra olika uppgifter. Föreställningen om vårdens tillfälliga resor i sejden påminner mycket om de senare föreställningarna om utomkroppsliga själsresor eller astralresor, där människor upplever att en del av själen eller medvetandet lämnar kroppen och färdas genom en transcendent värld. Eftersom sejd enligt tron hade lärts ut av gudinnan Freja, var det främst kvinnor som tilldelades kunskap om detta. Även om förmågan att utöva sejd betraktades som en kvinnlig egenskap, fanns det ett fåtal män som ägnade sig åt konsten. Dessa män blev dock betraktade som omanliga, perversa, passivt homosexuella och liknades vid en kvinna.

När norden kristnades fråntogs kvinnan möjligheten att uttrycka sig som andlig förmedlare. Förvisandet av kvinnan från andlighetens arena grundade sig i att det kristna prästerskapet fördömde kvinnan som oren och lägre stående än mannen. Bland andra biskop Theodolf menade att: ”Kvinnor generellt ska inte närma sig altaret… för kvinnor ska vara medvetna om sina egna svagheter och sitt köns svaghet”. Kvinnor som ville närma sig det heliga var förvisade till klostrets stängda portar, där de var skyddade från – eller kanske utestängda från, omvärlden. Nunnor hade inte samma roll som prästerskapet trots sitt leverne i kyskhet nära det kristna heliga. Kvinnorna i klostret fick inte agera ”prästinnor”, de ledde inte gudstjänster eller tilläts dela med sig av sina visioner under samma villkor som prästerskapet. Det förekom emellertid kristna kvinnliga mystiker och en del av dem helgonförklarades, däribland Teresa av Ávila (1515-1582) och Heliga Birgitta (1302-1373). Till skillnad från manliga mystiker ansågs de kvinnliga i många fall som sinnessvaga. Kvinnor som kom från det lägre samhällsskiktet kan man föreställa sig var noga med att inte tala om sina religiösa upplevelser då det fanns risk för att de kunde bli anklagade för samröre med djävulen, häxeri eller kätteri – vilket i värsta fall kunde leda till avrättning. Frankrikes skyddshelgon Jeanne D’Arc (ca 1412-1431) var från det lägre samhällsskicket i medeltidens Frankrike men klarade sig förhållandevis bra när hon öppet berättade om sina religiösa upplevelser. Jeanne D’Arc fick genomgå ett flertal tester för att bevisa att visionerna inte kom från djävulen innan prästerskapet godtog hennes visioner som äkta och tillät henne vara delaktig i striden mot England. Dock dömdes hon för häxeri och trolldom av Engelsmännen och brändes på bål år 1431.

Jeanne D’Arc var bara en av medeltidens intuitiva kvinnor som avrättades under häxprocessen, där främst kvinnor blev anklagade för samröre med andra (förbjudna) världar, andar, väsen och demoner. Prästerskapet hittade en biblisk motivering som de använde sig av för att rättfärdiga sitt handlande och återknyta till den kristna till tron.

Hos dig får det inte finnas någon som offrar sin son eller sin dotter på bålet, ingen spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl, ingen som ägnar sig åt besvärjelser, som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. Herren avskyr alla som gör detta, och det är sådana skändligheter som gör att Herren, din Gud, driver undan folken för dig. Du skall vara fläckfri inför Herren, din Gud (5 Mos 18:10-13).

Häxprocessen ökade i samband att med boken Häxhammaren (Malleus maleficarum) utgavs år 1487 av Heinrich Institoris och Jakob Sprenger. Häxhammaren hade sammanställts på uppdrag av påven Innocentius VIII, vilken även införde en bulla som uppmanade till förföljelse av människor, främst kvinnor, som uppfattades vara häxor. I Häxhammaren drevs tesen om att kvinnorna bar skulden för häxeriet och det beskrevs hur man bäst kunde avslöja en häxa samt hur man skulle gå tillväga i tortyren vid förhören och vid avrättningen.

I Sverige nådde häxprocessen sin höjd på 1600-talet, för att avta på 1700-talet. 1704 avrättades den sista kvinnan som stod anklagad för häxeri, dock avskaffades inte dödstraffet för häxeri förrän 1779. I Europa hade antalet avrättade personer för häxeri hade uppnått till ca 20 000. De flesta var kvinnor, men även ett flertal män och barn hade torterats och avrättats, anklagade för häxeri.

 Ungefär samtidigt som häxprocessen avtog föddes en man som skulle komma att betyda mycket i kvinnans kommande roll som förmedlare mellan världarna. Mannen var Emanuel Swedenborg (1688-1776), en aktad vetenskapsman inom främst naturvetenskap. Swedenborgs vetenskapliga insatser hamnade dock i bakgrunden och han blev istället en omtalad mystiker, känd för sina visioner och utomkroppsliga resor till den spirituella världen. I den spirituella världen mötte han de dödas andar som han benämnde änglar. Änglarna, eller de avlidnas andar visade Swedenborg vid hans besök i den spirituella världen, hur universum och den spirituella världen verkade. Swedenborg började skriva ner och publicera sin syn på bibelns ”verkliga mening” utifrån sina egna mystika upplevelser. Swedenborgs uppfattning om kristendomen skiljde sig från den traditionella protestantiska synen på flera nivåer. Skapelseberättelsen menade Swedenborg, visade på en andlig process där människan och mänskligheten är i ständig utveckling. Genom den andliga processen kunde alla människor återvända paradiset och återförenas med Gud, och inte bara ”de rättfärdiga”. Swedenborg ansåg att människan levde i en ny tidsålder (a new age), där varje individ själv kunde välja sitt öde i den spirituella världen. Han menade även att människan var skapad för att kunna existera i både den fysiska och spirituella världen samtidigt. Den spirituella världen var en inre plats i människan, dock ansåg han att de flesta människor hade förlorat förmågan att uppmärksamma den spirituella världen. Den inre världen i människan var det eviga minnet, där varje tanke, känsla och handling som har samlats ihop under en livstid finns samlat. Minnena som en människa har av sitt liv påverkar själens öde vid döden och avgjorde i vilken del av den spirituella världen hon kom att visats i. Swedenborg fick kyrkan och flera av sina vänner mot sig på grund av sina teologiska reflektioner. Swedenborg skapade ingen församling under sin levnadstid och sina verk publicerade han anonymt. Trots kritiken som mötte Swedenborg, har hans visioner och transcendenta upplevelser påverkat (och påverkar fortfarande) den västerländska kulturen inom litteratur, konst och religion.

En annan man som kom att betyda mycket för kvinnor i sin roll som andlig förmedlare, var hypnosens fader, Franz Anton Mesmer (1734-1815). Mesmer var läkare i Tyskland, men hade intressen även inom psykologi, hermetisism och alkemi; och ansågs ha botat ett flertal patienter med psykosomatiska och ”hysteriska” sjukdomar med metoder som grundats i hans teorier om människans medvetande. Mesmers teorier om medvetandet var baserade på en föreställning om att människan hade två olika typer av medvetande. Det vakna gående medvetandet och det underliggande medvetandet som fanns i ett ”osynligt område” av människan. I det underliggande medvetandet fanns två relaterade krafter som påverkade den vakna gående delen av medvetandet. Krafterna uppfattades vara ett subtilt flöde av magnetiska energier som fanns i människor, men även verkade mellan människor. De som var av särskilt känslig natur kunde påverkas starkt av det subtila energiflödet, vilket kunde regleras med magneter.

Ungefär samtidigt med Mesmers död i början på 1800-talet hade den industriella revolutionen tagit fart och en ny era inom det tekniska, ekonomiska och sociala området hade påbörjats i västvärlden. Många människor såg nya vägar öppnas inför framtiden, både inom den materiella, sociala och andliga sfären.  Makarna Fox och deras tre döttrar flyttade i denna omvälvande tid till en ödsligt belägen gård i nordöstra USA. Efter ett tag började familjen Fox höra märkliga knackningar i huset som de tolkade vara orsakade av andar. År 1848, fyra år efter uppfinnandet av telegrafen, började de två yngsta döttrarna i familjen Fox, Margaret och Kate (som vid den tiden var 12 och 15 år gamla) att kommunicera med andarna som ansågs finnas i huset. Systrarna började ställa frågor till andarna och de utvecklade samtidigt ett knacksystem, där en knack från huset betydde ja och två knackningar nej. Efter ett tag utvecklade systrarna knackningarna till ett alfabetiskt system som gjorde att andarna kunde uttrycka sig i hela meningar genom att med knackningar bokstavera ord. Med hjälp av knackningarna bokstaverades det fram att den ande de upplevde sig kommunicera med, var en man som mördats och begravts i källaren. När utomstående fick höra talas om flickorna Fox och deras samtal med den andra världen kom både troende och tvivlande människor till deras hem för att delta i kommunikationen.

 Systrarna Fox och deras kommunikation med de dödas andar spreds över Amerika och även till Europa. Det betraktas som början på den trosuppfattning som kom att kallas för spiritualism, där kvinnan återigen fick en tydlig roll som andlig förmedlare.

Vid den här tiden började även andra människor uppleva att de kunde ta kontakt med avlidnas andar genom knackningar, eller rättare sagt, att de började tillåta sig ha dessa upplevelser. I och med den industriella revolutionen hade en förändring av synen på andlighet börjat ske i samhället, och det är möjligt att det var orsaken till att systrarnas Fox kommunikation med avlidnas andar fick sådan uppmärksamhet. Troligtvis sågs systrarna Fox kontakt med andar som ytterligare ett underverk som var utmärkande för den ”nya världen”. Om det var möjligt att skicka meddelanden tvärs över jorden, med en maskin som telegrafen – varför skulle det då inte vara möjligt att kontakta de avlidnas andar? De personer som inte trodde på de spiritualistiska upplevelserna ville förklara kommunikationen med andar vara orsakade av demoner, massinbillning, bedrägeri eller avföra det som influenser av en religiös trend i ett socialt sammanhang.

---