Julen - De dödas dag

Varför firas egentligen julafton i Sverige? Är det bara för att man ernligt kristendomen menar att Jesus föddes då (dock föddes han inte under julen), eller finns det någon annan nordisk tradition som ligger bakom julfirandet?

Jag misstänker att det är rätt många som undrar över det... Julfirandet var faktiskt från början en sorts Halloween, med rötter i vikingatidens religion. 

 

Julen finns omnämnd som en högtid vid midvinter redan i Bedas krönika från 700-talet där den kallas geola, andra namn är det isländska ýlir. Jul, är också ett ord som är gemensamt i de nordiska språken, betyder fest och var en tid för blot, det vill säga offer till de fornnordiska gudarna Oden, Tor, Frey och Njord. Julen var en tid av överflöd gällande dryck och mat, och framförallt drickandet var ett offer (vilket verkar hänga med in i modern tid, då alldeles för många föräldrar dricker sig redlösa på julafton). Dels blotade man genom att hälla ut dryck, för att gudarna skulle ta del av drycken, samt genom att själv dricka och äta, vilket rituellt ansågs fungera som en kommunikation med gudarna. Den fornnordiska guden som framförallt mottog offren vid julen var Oden, de dödas gud. Oden, som under julen benämndes som Jólnir, som man trodde ledde de avlidnas andar under julnätterna till sina tidigare hem där de bott när de var i livet. Oden ledde även de avlidna som inte hade något jordiskt hem att återvända till, eller de som inte blivit begravna på rätt sätt.

För att vara redo för de avlidnas andar under julen, lämnades julbordet dukat, och eld och ljus skulle vara tända för de avlidnas andar. De avlidnas andar förväntades i gengäld hjälpa till att skörden det kommande året, och se till att den blev god. Britt-Marie Näsström (religionshistoriker) skriver att ”Mot denna bakgrund framstår det klart att julen som ingen annan högtid kom att få en plats i folktron som den tid då mörka krafter var i rörelse.” [1] 

I den folkliga traditionen (främst i bondesamhället fram till ungefär 1800-talets mitt) var det vanligt att man tänkte sig att avlidna andar skulle ta del av maten som dukades upp på julbordet under julnatten. Som regel togs inte julmaten bort, utan skulle stå kvar på bordet, övertäckt med en duk. En annan folklig jultradition var att människorna som bodde i huset skulle ligga i julhalmen på golvet, då sängarna uppläts till avlidna släktingar. Likaså menade man att de avlidna anhöriga skulle ha rätten att bada till julen, varpå det inte var ovanligt att man lämnade badvattnet framme under natten framför en tänd brasa.[2]

Så kanske ska också fira våra förfädrar under julen? Eller vad säger ni? ;) 

                     

---

[1] Näsström 2001 s. 156-160

[2] Schön 2001 s. 313-318

Varning för julkalendern! - Du kan utveckla spiritism och ockultism

SVT har utsetts till "Den Ondes Hantlangare" av den katolska prästen Zbigniew Golebiewski. Anledningen är att årets julkalender "Mysteriet på Greveborg - Grevens återkomst", handlar om ett hemsökelser och spöken.

Jag blir rätt rätt upprörd när mycket kristna personer, uttalar sig nedsättande om andra trosuppfattningar, som i det här fallet, där Golebiewski pratar om spiritism och ockultism som att det vore en fruktansvärd sjukdom!

Låt mig då upplysa Golebiewski (och alla andra kristna som tycker att julkalendern är fruktansvärd), att denna "sjukdom" som här kallas spiritism, har funnits väldigt mycket längre än kristendomen...Kristendomen har "bara" funnits i ca 2000 år, och tron på andar och en möjlig andekontakt - har funnits i urminnes tider, i alla kulturer - och finns även idag. Trots att tron på andar flitigt har motarbetats starkt av kristendomen (men även av andra) har den överlevt - och kommer troligtvis överleva många många år till. För när målet för dyrkan växlar mellan olika gudar, finns tron på andar kvar - som en obruten tradition.

De sista åren har vi i Sverige sett en renässans gällande tron på andar - en "nyspiritism", vilket även julkalenderns tema om spöken och hemsökelser vittnar om.

Så, då funderar jag helt stilla - vad är Golebiewski rädd för?... egentligen?

Är det att "The most evil one" ska locka svenska barn (och vuxna) i fördärvet?

Kan det vara att han har sett hur kyrkan har förlorat sin makt i Sverige, och vill vidhålla makten genom skrämselpropaganda?

Eller är han själv rädd för spöken?

Jag tänker i alla fall se årets julkalender - och kommer med stor glädje att notera alla barn som kommer att önskar sig ett ouija-bräde i julklapp!

Från völva till medium - Kvinnan som andlig förmedlare. Del 2

DEL 2

Swedenborgs beskrivning av andevärlden och sin kontakt med andar genom utomkroppsliga resor, hade stor inverkan på spiritualismens utveckling under 1800-talet. Andra inspirationskällor var bland annat Mesmers teorier om olika medvetandetillstånd samt Andrew Jackson Davis (1826-1910) den harmoniska filosofin. Davis böcker The Princples of Nature, Her Divine Revalations, and a Voice to Mankind (1847) och The Greate Harmonia (1850-1861) var en encyklopedi i sex volymer, som gjorde stort intryck på delar av samhället och kom att kallas för den harmoniska filosofin. Davis och de som följde hans lära, ansåg att en harmoni borde finnas mellan faktorer som dåtid, nutid och framtid - i fråga om: materia och anden/själen, förnuft och intuition, män och kvinnor, individen och samhället. I böckerna beskriver Davis hur han reser till andevärlden som han benämnde för Sommarlandet (The summerland), vilket var ett socialistiskt samhälle uppbyggt av upplysta själar. Davis menade att det var en variation av fenomen som var vägen till harmoni i världen. Fenomenen menade han, utgjordes av olika medvetandetillstånd enligt Mesmers teorier, utomkroppsliga upplevelser liknande Swedenborgs tankar och transupplevelser vid seanser där man tog kontakt med andar.[1]Även romantiken påverkade spiritualismens framgång. En mättnad av materialismen och den tekniska utvecklingen bidrog till en längtan efter att följa den personliga känslan istället för att följa traditionella förväntningar. Individens ”själv” blev viktigare och en känslighet för spirituella upplevelser var ett av dessa uttryck.[2] 

Att släppa på hämningar och lämna ut sig själv eller självet till en andlig upplevelse uppmuntrades även av religiösa väckelserörelser. Shakers, en utbrytargrupp från kvackarna, var den religiösa väckelserörelse som hade störst betydelse för spiritualismens utveckling och kvinnans roll som andlig förmedlare. Shakers uttryckte sin religiositet i dans, tungotal och tranceupplevelser på sina möten, men de var även mycket intresserade av spiritualism och det var inte ovanligt att de hade någon form av seanser på sina möten. Shakers hade starka åsikter gällande jämlikhet mellan könen och propagerade för kvinnors rätt att predika, vilket de även gjorde jämsides med männen. Den främsta ledaren inom Shakerrörelsen var en kvinna vid namn Ann Lee (”Moder Ann”) som anslöt sig till rörelsen år 1758. Hon hade starka religiösa upplevelser och blev gruppens andliga ledare och profet. Shakers menade att den kristna guden hade en könslig dualitet, det vill säga, var både man och kvinna, vilket är en mycket kontroversiell åsikt inom kristendomen än i dag.[3]

Seans, ser rätt mysigt ut måste jag säga :)

  Allteftersom spiritualismen började etablera sig, utvecklades seanser, det vill säga större eller mindre sammankomster där ett medium tog kontakt med andar. Seanser var menade att fungera som en kommunikationsplattform mellan avlidnas andar och de efterlevande, men seanserna hade också funktionen att legitimera tron, att utgöra bevis för att ett liv efter döden var reellt. Vanligtvis utfördes seanser i ett nedsläckt rum, där sittarna (deltagare på seanser) satt i en cirkel och höll varandra i händerna eller höll händerna lätt på ett bord som de satt samlade runt, medan mediet sökte kontakt med andarna och agerade länk mellan den fysiska världen och andevärlden.[4]Att seansrummet var nedsläckt kan man jämföra med att völvan använde sin neddragna huva för att avskärma sig från yttervärlden och underlätta för transtillstånd. 

Fenomen som man menade förekom under seanser, förutom knackningar och kanaliserade budskap från mediet, var bland annat musik, okroppsliga röster, flytande ljusklot (orber), materialisering av mynt, blommor, brev, fåglar och i vissa fall fysisk materialisering av andar. Medium menade sig genom kanalisering av andarna kunna skapa poesi, musik, konst och böcker, samt förmedla meddelanden om sociala och politiska reformer – liksom kvinnliga mystiker hade gjort under medeltiden. Mellan 1870- och 1880-talet började seanser med ektoplasma att förekomma. Ektoplasma var en vit substans som kom fram ur mediums näsa, mun och öron; som ansågs vara materialiserad ande-energi. En del medium verkade även som healers och menade att de kunde se sjukdomar genom att observera den sjukes aura, det vill säga ett ljussken som sades stråla ut från människor.[5]

 

Ektoplasma

Seanserna skedde ofta privat i det egna hemmet eller i profana samlingslokaler där mediumen stod i centrum och hade funktionen att agera länk mellan världarna. Även om mediumskap främst tillskrevs kvinnor, var även flera män medium. Manliga medium ansågs emellertid ha en stark kontakt med sin kvinnliga sida, liksom under vikingatiden, där sejd främst var tillskrivet kvinnor, och manliga utövare ansågs vara feminina. Spiritualisterna ansåg att vad man menade vara subtila kvinnliga egenskaper, var nödvändiga för att kontakta andevärlden och agera länk mellan deltagarna på seanserna och andevärlden. Intellektet, som ansågs vara en mer manlig egenskap, var inte lika nödvändigt i kontakten med andar. Det var istället subjektiva känslor i kroppen som var nödvändiga, en egenskap som främst tillskrevs kvinnor.

Spiritualismen var en trosuppfattning som såg positivt på individen, ödet och döden. Man ville ha ett jämställt samhälle inte bara mellan män och kvinnor, utan även för barn och människor i de lägre samhällsskikten. Kvinnornas frigörelse genom spiritualismen skedde på flera plan och inte enbart genom att kvinnor fick agera andliga förmedlare. På 1800-talet var det inte ovanligt att kvinnor födde många barn, då bristen på preventivmedel och frånvaron av en självkontrollerad sexualitet var mycket vanlig. Män och kvinnor skulle enligt spiritualismen betraktas som jämlika i sexuella relationer och kvinnan ansåg man själv skulle bestämma över när, hur ofta och med vilken, hon ville ha en sexuell relation med samt hur många barn hon skulle föda. Spiritualisterna tänkte sig att andarna kunde hjälpa till att befria kvinnan från ofrivilligt sex som i sin tur kunde leda till oönskad graviditet. Man menade att andarna påbörjade sin ”upphöjning” redan i livmodern för att påverka den biologiska förändringen hos människan, genom att spirituellt influera befruktningen och utvecklingen av det mänskliga embryot. Att spiritualister kämpade för kvinnors rättigheter märktes även genom att några av de första advokaterna som engagerade sig i kvinnors rätt i samhället, var spiritualister och hade ledande positioner inom suffragetterna.[6]  

Flera kända personer var spiritualister, däribland drottning Victoria av England.[7] Det är möjligt att en drottning som regent och spiritualist höjde moralen för kvinnliga medium och hjälpte till i deras kamp jämställdhet i hemmet, samhället och som andliga förmedlare. Likaså var Arthur Conan Doyle (1859-1930), författare till böckerna om detektiven Sherlock Holmes spiritualist; och kanske en av de flitigaste föreläsarna om trosuppfattningen och skrev ett flertal böcker om spiritualistiska erfarenheter.

Spiritualister började efter ett tag att utföra empiriska experiment för att bevisa andevärldens existens, och flera ledande vetenskapsmän anslöt sig till spiritualismen; varav ett flertal tillverkade teknisk utrustning för att underlätta kontakten med andar. Däribland Fysikern Oliver Lodge[8] (1851-1940), Biologen Alfred Russel Wallace (1823-1913), Nikola Tesla (1856-1943) samt kemisten och fysikern William Crookes (1832-1919).[9]

Nikola Tesla

Spiritualisters användning av vetenskap och teknik resulterade i att några av de tidiga motståndarna benämnde dem för ”rationalister” och ”materialister”. Seanser och medium undersöktes av psykiatriker och psykologer, däribland av religionspsykologen William James (1842-1910)[10] och djuppsykologen Carl Gustaf Jung (1875-1961). För Jung utmynnade undersökningarna av ett medium i avhandlingen On the Psychology and Pathology of So-called Occult Phenomena (1902).[11]

Spiritualister trodde på den naturvetenskapliga förklaringen till biologiska och geologiska förändringar och anpassade den naturvetenskapliga synen på världen till religionen, som de även ansåg utvecklades och gjorde framsteg, liksom resten av världen enligt evolutionistiska teorier. Man använde sig därför av den naturvetenskapliga darwinistiska teorin för att förstå andar, religion och andra världar. Spiritualister ansåg att individen, liksom resten av naturen, utvecklas på ett spirituellt plan, där människan sedan fortsatte från det jordiska livet till ett liv efter döden. 

Systrarna Fox kommunikation med andar eller andra spiritualistiska fenomen sågs inte som mirakel, eller som ett undantag från naturens lagar. De såg istället kommunikationen med andar som den yttersta rationella effekten av en interaktion mellan den fysiska världen och den icke fysiska andevärlden. Spiritualister ansåg även att kontakten med andar var kärnan i alla religioner, vilket de menade sig ha hittat bevis för i bibeln och andra religioners heliga texter. Berättelser om orakel, profeter, druider, schamaner och äldre texter om häxor, magi och platsbundna andar (hemsökelser) togs som bevis för att den universella religiösa kärnan, var kontakten med andevärlden.

Spiritualismen värnade för att ett individualistiskt samvete skulle råda och var emot ett auktoritärt samhälle. Spiritualister ansåg att även om det var viktigt att ge upp sitt vakna gående medvetande för att i trancetillstånd få kontakt med andar, var också den individuella perceptionen och bedömningen av upplevelsen viktig. Den individuella upplevelsen skulle inte kunna fördömas eller kontrolleras av en religiös elit. På grund av motståndet till hierarkiska grupperingar, var spiritualismens organiserade grupperingar sporadiska. Mindre spiritualistiska cirklar som till exempel utgjordes av en familj och deras närmaste vänner var därför populära, men även för att mindre grupper kunde underlätta mediets koncentration, och därmed kommunikationen med andevärlden. Den icke-auktoritära filosofin var en av anledningarna till spiritualismens avtagande eftersom att det var svårt att behålla en oorganiserad trosinriktning strukturerad. 

Att konvertera till spiritualismen beskrevs ofta som en glädjefull befrielse från den kalvinistiska läran, där själen ansågs vara kraftlös och oförmögen att påverka om den skulle komma till himlen eller helvetet. Den kristna kyrkan motsatte sig den spiritualistiska rörelsen och menade att det var djävulens verk, och likställde den med olika former av nekromanti. Kritik mot spiritualismen kom även från andra delar av samhället och upplevelser på seanserna ansågs vara inbillning, bedrägeri eller bero på olika psykiska störningar.[12] Att spiritualismen starkt ifrågasattes genom icke reflekterande kritik av delar i samhället och att vetenskapsmän, utan att ifrågasätta kristna religiösa upplevelser; tyder mer på att det var en motreaktion till att en ny trosuppfattning och livssyn fått fäste i stora delar av samhället. Det stora motståndet från kyrkan och delar av samhället, kan även ha berott på den kvinnliga dominansen inom tron samt spiritualismens radikala tankar om jämställdhet och samhället samt att spiritualism var en icke auktoritär trosuppfattning.

Att vara medium, var inte bara en väg för kvinnor att få socialt bekräftelse, utan var också en väg ut ur fattigdom; och konkurrensen bland medium var stor. Pressen från sittare att mediumen skulle prestera mer och märkvärdigare seanser samt den hårda konkurrensen, resulterade i att många kvinnliga medium började dricka allt mer alkohol för att klara pressen, och blev alkoholister. En del medium började iscensätta kontakten med andar för att klara av kraven från sittarna när de kände att deras ”mediala förmåga” svek dem. En del personer gick medvetet in för att genom bedrägeri göra karriär som medium för att få social bekräftelse och komma från fattigdom; främst inom så kallat fysiskt mediumskap skedde de medvetna bedrägerierna. Fysiska medium var de medium som ansågs ha en så pass stark kontakt med andevärlden att bland annat andar materialiserades till fysisk form på seanser. Medium och lärare till medium, undersökte andra spiritualistiska medium för att förhindra att någon begick bedrägeri och svärtade ner spiritualismens rykte. Trots spiritualisternas försök att förhindra bedrägeri, blev flera medium ertappade med att genom illusion och dramatiska effekter, bedra sittarna på seanser.[13]

  Margaret Fox sålde sitt "erkännande" till en tidning år 1888, och berättade där att de hade iscensatt knackningarna. Dock tog Margaret tillbaka erkännandet tillbaka strax efer, och menade att alla fenomen/knackningar inte var iscensatta, utan många av dem kom från andevärlden. Anledningen till att hon tidigare berättat för journalisten att  de hade iscensatt samtliga seanser, menade Margaret berodde på att hon behövde pengar. Vilket är riktigt, då hon var utblottad och alkoholiserad.

Bedrägerierna var tillsammans med ostrukturerade grupperingar av spiritualister, den främsta orsaken till att spiritualismen avtog efterhand. Den växte dock i styrka vid både första och andra världskriget, då människor förlorade sina anhöriga i kriget och försökte kontakta dem i andevärlden. I november år1941, fick det skotska mediumet Mrs Duncan under en seans, ett meddelande från andevärlden att skeppet HMS Braham hade blivit sänkt av den Tyska armén. Informationen om det sänkta skeppet hade varit strikt konfidentiell och kom inte till allmänhetens kännedom förrän två månader senare. Mrs Duncan blev anklagad och dömd till nio månaders fängelse för att ha använt sig av häxkraft, enligt en lag från år 1735 som förbjöd utövandet av häxkraft.[14]

---

[1] Fersling 1986, s. 53-57.

[2] Buescher 2005, s. 8715.

[3] Doyle 2006, s. 9-17.

[4] Owen 2004, s. 41-58.

[5] Fersling 1986, s. 61-86.

[6] Guiley 2000, s. 363.

[7] Owen 2004, s. 19.

[8] Nokes 2004 s. 24.

[9] Owen 2004, s. 54, 142, 228-230.

[10] Buescher 2005, s. 8715-8718.

[11] Jung 1997, s. 47-55

[12] Buescher 2005, s. 8715-8718.

[13] Guiley 2000, s. 364.

[14] Collins 1945, s. 158-159.

Från Völva till Medium - Kvinnan som andlig förmedlare. Del 1

 Del 1

I myter och berättelser från hela världen kan man se att kvinnor länge har ansetts ha en intuitiv färdighet, ett speciellt förhållande till det som är fördolt och den transcendenta världen. Även om kvinnor i myter och legender många gånger har haft rollen som sierskor, orakel eller prästinnor och agerat länk mellan den fysiska världen och den andra, mer abstrakta transcendenta ”heliga” världen; har kvinnan inte tillåtits att ha rollen som andlig förmedlare i det västerländska samhället under en mycket lång tid.

Under vikingatiden fanns vad som kan liknas vid en prästinna, gydja, vilken tillsammans med den manliga motsvarigheten gode agerade som en länk mellan gudomarna och folket. Även völvan agerade i det förkristna Sverige som andlig förmedlare mellan den fysiska och den transcendenta världen, men hon hade andra uppgifter än gydjan, då fokus för völvan var själsresor, magi och andar. Völvorna var inte heller stationära, vilket gydjorna var, utan reste runt till olika gårdar för att bistå med sin kunskap om framtiden och det fördolda. I trancetillstånd tog völvan kontakt med den andra världen genom att sända sin vård (”själ”). Hon kunde även få hjälp med sin uppgift av bistående andar eller naturandar. Völvan bar på en stav som tros ha fungerat som en maktsymbol (völva = ”stavbärare”) och på huvudet bar hon en huva som kunde dras ner över ansiktet; syftet med huvan var troligtvis att avskärma sig från omvärlden för att underlätta trancetillstånd. Völvans händer var beklädda med kattskinnshandskar, vilket visade på samhörigheten med gudinnan Freja. Enligt vikingatidens mytologi var Freja den gudinna som först lärde ut kunskapen om sejd, den magi som völvorna utövade. 

 

I Sejd fanns föreställningen om att vården, eller själen, tillfälligt kunde lämna kroppen för att utföra olika uppgifter. Föreställningen om vårdens tillfälliga resor i sejden påminner mycket om de senare föreställningarna om utomkroppsliga själsresor eller astralresor, där människor upplever att en del av själen eller medvetandet lämnar kroppen och färdas genom en transcendent värld. Eftersom sejd enligt tron hade lärts ut av gudinnan Freja, var det främst kvinnor som tilldelades kunskap om detta. Även om förmågan att utöva sejd betraktades som en kvinnlig egenskap, fanns det ett fåtal män som ägnade sig åt konsten. Dessa män blev dock betraktade som omanliga, perversa, passivt homosexuella och liknades vid en kvinna.

När norden kristnades fråntogs kvinnan möjligheten att uttrycka sig som andlig förmedlare. Förvisandet av kvinnan från andlighetens arena grundade sig i att det kristna prästerskapet fördömde kvinnan som oren och lägre stående än mannen. Bland andra biskop Theodolf menade att: ”Kvinnor generellt ska inte närma sig altaret… för kvinnor ska vara medvetna om sina egna svagheter och sitt köns svaghet”. Kvinnor som ville närma sig det heliga var förvisade till klostrets stängda portar, där de var skyddade från – eller kanske utestängda från, omvärlden. Nunnor hade inte samma roll som prästerskapet trots sitt leverne i kyskhet nära det kristna heliga. Kvinnorna i klostret fick inte agera ”prästinnor”, de ledde inte gudstjänster eller tilläts dela med sig av sina visioner under samma villkor som prästerskapet. Det förekom emellertid kristna kvinnliga mystiker och en del av dem helgonförklarades, däribland Teresa av Ávila (1515-1582) och Heliga Birgitta (1302-1373). Till skillnad från manliga mystiker ansågs de kvinnliga i många fall som sinnessvaga. Kvinnor som kom från det lägre samhällsskiktet kan man föreställa sig var noga med att inte tala om sina religiösa upplevelser då det fanns risk för att de kunde bli anklagade för samröre med djävulen, häxeri eller kätteri – vilket i värsta fall kunde leda till avrättning. Frankrikes skyddshelgon Jeanne D’Arc (ca 1412-1431) var från det lägre samhällsskicket i medeltidens Frankrike men klarade sig förhållandevis bra när hon öppet berättade om sina religiösa upplevelser. Jeanne D’Arc fick genomgå ett flertal tester för att bevisa att visionerna inte kom från djävulen innan prästerskapet godtog hennes visioner som äkta och tillät henne vara delaktig i striden mot England. Dock dömdes hon för häxeri och trolldom av Engelsmännen och brändes på bål år 1431.

Jeanne D’Arc var bara en av medeltidens intuitiva kvinnor som avrättades under häxprocessen, där främst kvinnor blev anklagade för samröre med andra (förbjudna) världar, andar, väsen och demoner. Prästerskapet hittade en biblisk motivering som de använde sig av för att rättfärdiga sitt handlande och återknyta till den kristna till tron.

Hos dig får det inte finnas någon som offrar sin son eller sin dotter på bålet, ingen spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl, ingen som ägnar sig åt besvärjelser, som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. Herren avskyr alla som gör detta, och det är sådana skändligheter som gör att Herren, din Gud, driver undan folken för dig. Du skall vara fläckfri inför Herren, din Gud (5 Mos 18:10-13).

Häxprocessen ökade i samband att med boken Häxhammaren (Malleus maleficarum) utgavs år 1487 av Heinrich Institoris och Jakob Sprenger. Häxhammaren hade sammanställts på uppdrag av påven Innocentius VIII, vilken även införde en bulla som uppmanade till förföljelse av människor, främst kvinnor, som uppfattades vara häxor. I Häxhammaren drevs tesen om att kvinnorna bar skulden för häxeriet och det beskrevs hur man bäst kunde avslöja en häxa samt hur man skulle gå tillväga i tortyren vid förhören och vid avrättningen.

I Sverige nådde häxprocessen sin höjd på 1600-talet, för att avta på 1700-talet. 1704 avrättades den sista kvinnan som stod anklagad för häxeri, dock avskaffades inte dödstraffet för häxeri förrän 1779. I Europa hade antalet avrättade personer för häxeri hade uppnått till ca 20 000. De flesta var kvinnor, men även ett flertal män och barn hade torterats och avrättats, anklagade för häxeri.

 Ungefär samtidigt som häxprocessen avtog föddes en man som skulle komma att betyda mycket i kvinnans kommande roll som förmedlare mellan världarna. Mannen var Emanuel Swedenborg (1688-1776), en aktad vetenskapsman inom främst naturvetenskap. Swedenborgs vetenskapliga insatser hamnade dock i bakgrunden och han blev istället en omtalad mystiker, känd för sina visioner och utomkroppsliga resor till den spirituella världen. I den spirituella världen mötte han de dödas andar som han benämnde änglar. Änglarna, eller de avlidnas andar visade Swedenborg vid hans besök i den spirituella världen, hur universum och den spirituella världen verkade. Swedenborg började skriva ner och publicera sin syn på bibelns ”verkliga mening” utifrån sina egna mystika upplevelser. Swedenborgs uppfattning om kristendomen skiljde sig från den traditionella protestantiska synen på flera nivåer. Skapelseberättelsen menade Swedenborg, visade på en andlig process där människan och mänskligheten är i ständig utveckling. Genom den andliga processen kunde alla människor återvända paradiset och återförenas med Gud, och inte bara ”de rättfärdiga”. Swedenborg ansåg att människan levde i en ny tidsålder (a new age), där varje individ själv kunde välja sitt öde i den spirituella världen. Han menade även att människan var skapad för att kunna existera i både den fysiska och spirituella världen samtidigt. Den spirituella världen var en inre plats i människan, dock ansåg han att de flesta människor hade förlorat förmågan att uppmärksamma den spirituella världen. Den inre världen i människan var det eviga minnet, där varje tanke, känsla och handling som har samlats ihop under en livstid finns samlat. Minnena som en människa har av sitt liv påverkar själens öde vid döden och avgjorde i vilken del av den spirituella världen hon kom att visats i. Swedenborg fick kyrkan och flera av sina vänner mot sig på grund av sina teologiska reflektioner. Swedenborg skapade ingen församling under sin levnadstid och sina verk publicerade han anonymt. Trots kritiken som mötte Swedenborg, har hans visioner och transcendenta upplevelser påverkat (och påverkar fortfarande) den västerländska kulturen inom litteratur, konst och religion.

En annan man som kom att betyda mycket för kvinnor i sin roll som andlig förmedlare, var hypnosens fader, Franz Anton Mesmer (1734-1815). Mesmer var läkare i Tyskland, men hade intressen även inom psykologi, hermetisism och alkemi; och ansågs ha botat ett flertal patienter med psykosomatiska och ”hysteriska” sjukdomar med metoder som grundats i hans teorier om människans medvetande. Mesmers teorier om medvetandet var baserade på en föreställning om att människan hade två olika typer av medvetande. Det vakna gående medvetandet och det underliggande medvetandet som fanns i ett ”osynligt område” av människan. I det underliggande medvetandet fanns två relaterade krafter som påverkade den vakna gående delen av medvetandet. Krafterna uppfattades vara ett subtilt flöde av magnetiska energier som fanns i människor, men även verkade mellan människor. De som var av särskilt känslig natur kunde påverkas starkt av det subtila energiflödet, vilket kunde regleras med magneter.

Ungefär samtidigt med Mesmers död i början på 1800-talet hade den industriella revolutionen tagit fart och en ny era inom det tekniska, ekonomiska och sociala området hade påbörjats i västvärlden. Många människor såg nya vägar öppnas inför framtiden, både inom den materiella, sociala och andliga sfären.  Makarna Fox och deras tre döttrar flyttade i denna omvälvande tid till en ödsligt belägen gård i nordöstra USA. Efter ett tag började familjen Fox höra märkliga knackningar i huset som de tolkade vara orsakade av andar. År 1848, fyra år efter uppfinnandet av telegrafen, började de två yngsta döttrarna i familjen Fox, Margaret och Kate (som vid den tiden var 12 och 15 år gamla) att kommunicera med andarna som ansågs finnas i huset. Systrarna började ställa frågor till andarna och de utvecklade samtidigt ett knacksystem, där en knack från huset betydde ja och två knackningar nej. Efter ett tag utvecklade systrarna knackningarna till ett alfabetiskt system som gjorde att andarna kunde uttrycka sig i hela meningar genom att med knackningar bokstavera ord. Med hjälp av knackningarna bokstaverades det fram att den ande de upplevde sig kommunicera med, var en man som mördats och begravts i källaren. När utomstående fick höra talas om flickorna Fox och deras samtal med den andra världen kom både troende och tvivlande människor till deras hem för att delta i kommunikationen.

 Systrarna Fox och deras kommunikation med de dödas andar spreds över Amerika och även till Europa. Det betraktas som början på den trosuppfattning som kom att kallas för spiritualism, där kvinnan återigen fick en tydlig roll som andlig förmedlare.

Vid den här tiden började även andra människor uppleva att de kunde ta kontakt med avlidnas andar genom knackningar, eller rättare sagt, att de började tillåta sig ha dessa upplevelser. I och med den industriella revolutionen hade en förändring av synen på andlighet börjat ske i samhället, och det är möjligt att det var orsaken till att systrarnas Fox kommunikation med avlidnas andar fick sådan uppmärksamhet. Troligtvis sågs systrarna Fox kontakt med andar som ytterligare ett underverk som var utmärkande för den ”nya världen”. Om det var möjligt att skicka meddelanden tvärs över jorden, med en maskin som telegrafen – varför skulle det då inte vara möjligt att kontakta de avlidnas andar? De personer som inte trodde på de spiritualistiska upplevelserna ville förklara kommunikationen med andar vara orsakade av demoner, massinbillning, bedrägeri eller avföra det som influenser av en religiös trend i ett socialt sammanhang.

---