Om Nangiala och andra exotiska platser

Idag kände jag att jag måste skriva lite om döden. Jag brukar inte göra det, för jag tycker, precis som majoriteten av jordens befolkning, att det är lite smått jobbigt att tänka på... Döden, är för de flesta något som man inte vill beröra sig med, det är andra som drabbas av den, eller för all del - ser den som en befrielse efter lång tid av fysisk eller psykisk smärta. Även om jag brukar undvika att tala om döden kom jag väldigt nära den idag när jag satt och förberedde material till en konferens, där jag ska berätta om ett forum/hemsida för de som tror på andar (eller spöken som det ibland kallas). Hemsidan tillhör inte de andligaste av sidor och inte heller medlemmarna sticker ut speciellt mycket som andliga. Jag satt hela dagen och läste utvalda delar och såg hur mycket sorg det fanns där efter alla närstående som hade mött döden. Mest sorgsen blev jag av att läsa om de unga människor som hade valt att avsluta sitt liv och möta döden för egen hand, och de unga som hade kört ihjäl sig eller blivit ihjälkörda av andra. Jag grät när jag såg all saknad som fanns där efter de som hade mött döden före oss och sörjde med dem. När jag gjorde det kom jag ihåg vad jag hade läst i ett tidigare inlägg på sidan.

 - Vi ses i Nangiala. Jag älskar dig!

Döden har vi alla gemensamt, oavsett om man vill prata om den eller inte, står liemannen där en stjärnklar natt och höjer sin skimrande lie; eller för all del, gammelfarmor kommer en vacker sommardag och tar oss med till Sommarlandet. Eller... så vaknar man upp i till Nangiala som krigarprinsessa. Vilket alternativ man än föredrar, är det bättre än att inte tro något - för när saknaden och sorgen efter de som har haft sitt möte med döden blir för stor - hjälper det att vara hoppfull för att den man älskade har det bra i Nangiala och att man kanske, kanske ska ses igen. På det sättet förstår jag att västvärlden har blivit återförtrollat - för hur många människor klarar av att i längden tro att det inte finns någonstans där man kan möta sina älskade igen om denne har mött liemannen för tidigt? Det är mycket mänskligt att tro på Nangiala eller någon annan exotisk plats där man kan återförenas med sitt älskade barn, sina föräldrar, make/maka eller till och med sin katt. Jag har för tillfället valt att tro på att jag kommer till Nangiala som krigarprinsessa och får bo i körsbärsdalen med de jag älskar (jag måste nog ha mina ärkefiender där också, vem ska annars agera Tengil och hans anhängare - visserligen har jag inga ärkefiender nu, men jag misstänker att jag kommer få några om jag fortsätter länge med den här bloggen... Hehehe!). I morgon kanske jag tror något annat, men det spelar ingen roll, för jag har fantasi och jag har hopp - om att kanske, kanske möter jag min lilla farfar igen.